Den 29 april är det Dansens dag, en internationell dag för att uppmärksamma hur värdefull dansen är. På Fanzingo vill vi fira detta genom att lyfta Scen Totalnormal som kontinuerligt använder dansen i sitt arbete med att avstigmatisera psykisk ohälsa.
Under 2021 deltar Scen Totalnormal i en studie vid Stockholms universitet som undersöker hur kultur kan hjälpa inom vården. Emma Lundenmark, projektledare och producent på Scen Totalnormal, berättar om verksamheten.
År 2016 efterfrågade särskilt de unga deltagarna i Radio Totalnormal att göra fler saker, så då startade vi bland annat Scen Totalnormal. Istället för bara radioröster blev det mer och mer att man ville ha ett sammanhållet scenprojekt. Vi hade till exempel en föreställning om självmord på Unga Klara. Från start har vi gjort olika projekt för människor med psykisk ohälsa med teman som var tabu, som är tabu, som självmord. Men vi ville göra någonting för de som är mest stigmatiserade och inom psykisk ohälsa är det fortfarande ofta personer med erfarenhet av psykos och schizofreni. Så tillsammans med en psykosmottagning så startade vi en teaterverksamhet 2018 som gick ut på att vi har övningar varje vecka i rörelse, improvisation och kollektivt skapande av manus till föreställningar. Vi har teaterträffar varje vecka med patienter och personal för att tillsammans göra teater och fokusera på de friska sidorna. Vilket kulturen och kreativiteten kan få oss att göra. I och med att vi gör det blir det ett sätt för personal och patienter att bli jämlika.
Vilken roll har dansen i Scen Totalnormal?
Dansen har en stor roll då deltagarna har varit öppna från början med att de ville dansa mycket. Vi gör mycket fysisk teater som blir rörelse, det blir dans fast på ett enklare sätt. Vi gör också mycket dans utifrån att hitta rörelser i vardagen, till exempel att göra koreografi utifrån hur man vaknar på morgonen. Om vi har en text som vi jobbar med utifrån en erfarenhet och sätter rörelse till så bygger det mycket på en metod som heter Viewpoints som kommer från dansvärlden. Den handlar om att man på olika sätt blir medveten om rummet, sin kropp, rörelser, hastighet, gester, avstånd och respons på varandra. Med hjälp av dansen så kan man ta de här erfarenheterna och känslorna och visa dem och göra en mer helhetlig bild av det man uttrycker.
Vad innebär Dansens dag för dig?
När man pratar om dans så pratar man så mycket om teknik och att man ska nå någonting, göra någonting perfekt eller efter en viss mall men det gäller att komma ihåg att dansen tillhör alla. Det måste vara det Dansens dag handlar om; att dansen är till för alla, för att må bra och se till det roliga, det kreativa, uttrycket för en själv. Att ta tillbaka sin kropp och sitt utrymme i samhället.
Berätta om forskningsprojektet som ni är med i!
Man har sett mer och mer att kultur hjälper inom vården. Då har det upprättats nåt som heter Kompetenscentrum för kultur och hälsa, bland annat i Stockholm, som försöker främja forskning för kultur inom vården för att man också ska få evidens. De var intresserade av vårt projekt för att se om det är nånting som man kan utveckla och sprida nationellt. Det är forskare vid Stockholms universitet som ska följa gruppen under drygt ett år för att se vad det ger.
Vad kan du se att Scen Totalnormal ger deltagarna?
De säger ju att det hjälper dem att tillfriskna. Och man ser det på kropparna. Ibland har det varit jättetydligt, om man ser på hållningen och tankarna när de först kommer. Efter ett tag, när vi gör övningar, så släpper man mer och mer, vi rör oss och de öppnar sig mot varandra och inför rummet och blir glada. Det är stora skillnader. När vi satte upp en föreställning tog patienterna emot publiken som bland annat bestod av läkare. Då var det patienterna som hade på sig läkarrockar som en konstnär hade utformat. Hierarkin försvann. De fick bli sedda för vilka de var och inte som patienter. Man ser tydligt hur de vågar ta plats, vågar prata, kan ge varandra uppskattning. De växer verkligen på flera plan.
Hur har det gått under pandemin?
Vi hade en period digitalt i början av covid och sen så fick vi vara inne en stund men från i höstas har vi varit utomhus. Det har funkat jättebra och man får en naturlig publik. Man är van vid att skapa ett tryggt rum på mottagningen men att också kunna skapa ett tryggt utrymme i offentligheten är stort. Att våga vara bland folk, att våga dansa bland personer som kanske står och tycker att man ser galen ut men vi gör det tillsammans. Just teatern jobbar ju mycket med ett avstigmatiserande för att det ligger så mycket stigma i sjukdomen. Det kan skapa självstigma och att man ser sig själv som någon som inte får vara med. Och då blir det verkligen att man får ta tillbaka det offentliga rummet. Genom att våga röra sig i det.
Sara Idén
Från kollektiv dikt:
Språket är varelsens transcendens
Jag lyckades!
ljumma händer
de dansade i salongerna, dansade sa jag!
dansen är alltid – den är ögonblicket
Litium
Änglavakt
